Det finns säkert många olika historier om hur jiujitsu kom till. Men här kommer en som vi tror kan vara möjlig.

På 500-talet kom den indiske buddhistmunken Bodidharma (Daruma i Japan) till Kina där det sägs att han utvecklade en serie obeväpnade självförsvarstekniker med tillhörande andningsövningar, vilka lär ha grundat sig på att ”ta angriparens kraft och vända den mot honom igen”.

Dessa tekniker utvecklades för att munkarna, som ej fick bära vapen, skulle kunna försvara sig mot banditer, som de stötte på under sina vandringar. Darumas tankar, vilka blev grunden för Chan- (Zen) buddhismen, spreds över Asien och hans självförsvarstekniker likaså.

På 1100-talet kom Zenbuddhismen till det krigshärjade Japan. Klankrigen, vilka senare blev till ett inbördeskrig, varade ända fram till 1600-talet. Under dessa århundraden av oroligheter växte det fram en krigarelit, som senare kom att kallas samurajer. Man satte de små samurajpojkarna i krigsskolor redan som sjuåringar. Där fick de lära sig att bemästra ett stort antal vapen, men även att slåss obeväpnat. I början fungerade den kampen mer som brottning.

Det talades om ”stridssumo” på slagfälten, vilket var en ganska naturlig utveckling med tanke på de rustningar man bar i strid.

Åren gick och på 1400-talet fanns det krigsskolor som kunde erbjuda ett större antal stridstekniker utan vapen. Samurajernas sätt att slåss och försvara sig obeväpnat fick namnet jiujitsu.

Efter krigens tid blev det inte så mycket att göra för samurajernas del, så man utvecklade sina stridskonster och till sin hjälp tog man den Zenbuddhistiska tanken om do (vägen) till sin hjälp. Stridskonsterna blev mer ett sätt att få en inre själslig ro och balans. Budon var född.

Ur jiujitsun föds i slutet av 1800-talet judon, som grundades av jiujitsumästaren Jigoro Kano. Några år senare föds även aikidon, även denna kampart grundad av en jiujitsumästare vid namn Morihei Uesheiba.

Till väst spreds sedan budon vidare av holländska och engelska sjöfarare som tog med sig budon hem. Fast den stora importen av budo till väst började först efter andra världskrigets slut.

I Sverige presenterades jiujitsu för allmänheten för första gången 1907 av Viking Cronholm. Han gav bl.a. ut boken ”Jiujitsu-tricks”, som såldes i över 100.000 exemplar och efter denna tränade han poliser och militärer. Han ansåg att jiujitsu var speciellt lämplig för kvinnor och utbildade bl.a. Lottor i detta. 1995, 34 år efter sin död, tilldelades han 10 Dan i jiujitsu postumt av Svenska Budoförbundets jujutsusektion. Durewallsystemet, uppkallat efter sin skapare Kurt Durewall, kännetecknas av att det i första hand inte lär ut tekniker som sparkar och slag. Den största skolan i Sverige är Ju-jutsu Kai som är skapad av Hans Greger, som en gång i tiden var elev under Kurt Durewall, från Ju-jutsu Kai har tre större avknoppningar skett. Den första skedde 1997 då Kamp Ju-jutsu bröt sig ur. Kamp Ju-jutsu har en liknande filosofi som Ju-Jutsu Kai, det vill säga fokus på både självförsvar och tävling. Den andra avknoppningen har gått åt ett annat, Sport Ju-jutsu lägger vikten på matchträning. En ganska ny (2003) avknoppning av Ju-jutsu Kai är Jigo Ryu som lagt än mer vikt på självförsvar. En fjärde svensk gren av jujutsu är Ju Shin Jutsu Ryu skapad av Georg Irenius 1972. Ju Shin Jutsu Ryu är enbart fokuserat på självförsvar, med inriktning på ett humant men effektivt försvar. I Skåne är även Jan-Erik Karlssons stil Hoku Shin Ko Ryu väl spridd. De svenska stilarna är skapade utifrån kontakter med européer som lärt sig delar av japansk jujutsu på olika sätt, samt influenser från andra budoarter som fanns i landet. Flera nya stilar har blandat in influenser från brottningsarter och kickboxning med mera. De flesta svenska jujutsu-grenar har graderingar och ett bältessystem som liknar judons. 2002 bildades det Svenska Taijutsu/Jujutsu Förbundet av Johan Pettersson, ett öppet förbund för de jujutsustilar som är intresserade av att träna och samarbeta utan ekonomiska eller politiska motiv. I och med Svenska Budo & Kampsportsförbundets omorganisation 2009 ombildades den före detta Ju-jutsusektionen till ett underförbund till SB&K – Svenska Jujutsufederationen.

I Japan tränas jiujitsu knappt längre, utan endast för traditionens skull. Däremot tränas olika stilar av jiujitsu mycket i västvärlden.